Nu är den äntligen här: Tävlingsberättelsen 
Efter en minst sagt sjuk vecka med förkylning och feber, så var jag inte helt hundra när jag ställde mig i startfållan. Men ändå så pass frisk att jag i normala fall skulle ha tränat…..lätt. Nu var det 9 mil på skidor som gällde och visst var jag liiite nervös för hur kroppen skulle reagera.
Jag och Maria skulle åka tillsammans och sikta på en tid mellan 9-10 timmar, ja under 10 iallafall. Problemet var att vi hade ca 13 skidmil i benen……och ett längstapass på ca 2 mil. Men jag gissar att vi inte var ensamma om det i år.
Boendet hade vi fixat via Siljan.se och vi hamnade hos en rar liten tant (med tillhörande illrar, kaniner, sköldpaddor och syrsor) som vi nästan inte såg skymten av. Huset låg 1,5 km från målet i Mora, så det var prommisavstånd, vilket var skönt innan loppet iallafall. Inte helt angenämt efter…..
Efter att vi besökt mässtältet och fått i oss den obligatoriska pastatallriken, så försökte vi sova……..
Det var som vanligt lättare sagt än gjort, men på något sätt slumrade man till och vaknade bryskt kl 03:45 för att peta i sig lite gröt och göra iordning ”sedond breakfast”-mackorna till bussen. Vi stapplade sömndruckna iväg och rättade oss i det lämmeltåg av tysta motionärer som förde oss till bussarna mot Sälen. Väl på bussen var det bara att försöka få ngn timmes extra sömn, vilket jag inte lyckades alls med. Vi kom fram lagom till att vägen spärrades av och starten gick, så det blev till att åka bakvägen och gå en bit för att lämna in väskorna och överdragskläderna.
Det var ca -14 grader och händerna kallnade snabbt, så det var bara att få på sig skidorna så fort som möjligt och sedan tyst susa iväg i spåret. Något som förvånade mig var mängden av människor. Redan vid första backen var det stopp (vilket det inte var 2010 i ÖS) och det var bara att rätta sig i ledet och börja saxningen upp till toppen. Sen så var det ett pärlband av åkare fram till Mångsbodarna ungefär. Inte alls som jag kom ihåg det, det här var mer Vasaloppsfeeling med massor av folk som var i vägen och åkte i fel spår . Kanske var det så att jag harvade i dom innersta spåren 2010 och inte hade så mycket att anmärka på…..antagligen.
Hursomhelst så kom vi glada i hågen fram till Smågan och laddade med energi och bullar. Perfekt väder med strålande solsken, kunde inte ha varit bättre. Efter det korta stoppet så susade vi vidare mot Mångsbodarna. Lätt åkning med mestadels stakning var på programmet och milen swischade förbi. Väl framme vid Mångsbodarna tog det stopp. Det hade skett olyckor tidigare i backen ner från kontrollen, så dom stoppade upp så att endast en och en kunde åka ner. Det blev en lååång kö, där vi stod i ca 15 min. I backen fanns det tre ”isrännor” med upplogad snö mellan. Det var bara att ploga ner och hoppas på att den framför inte ramlade. Sen höll det på sådär ända till Risberg. Vid varje brantare backe blev det kö, och folk tog av sig skidorna och gick ner. På grund av detta så gjorde jag min första vurpa. När en gående tant kom för nära mig blev jag tvungen att lägga mig ner för att inte putta ner henne. Men i dom flacka utförslöporna så gick det fort….. härligt! Det var här någonstans som Maria sträckte ljumsken i en vurpa (den framför la sig ner).
Backarna upp mot Risberg var överkomliga, men ändå lååånga. Dom tog liksom aldrig riktigt slut förrän vi var framme vi kontrollen. Jag kände mig fortfarande ovanligt fräsch och stark och efter en kort paus, drog vi vidare mot Evertsberg. Nu började jag komma in i en dipp, så här klev Maria fram och drog ett tag trots hennes onda ljumske. Hon drev upp tempot, och efter att jag kommit bakom såskopparnas BK, så fick jag slita för att komma i kapp.
Väl i Eversberg så var jag energilös och för första gången trött. Maria, däremot, var hur pigg som helst. Nu var det blandad terräng fram till Oxberg med långa sköna utförslöpor, men även tunga backar som Lundbecksbackarna. Här började jag få energin tillbaka och jag kom in i ett lunk som passade bra. Större delen så stakade vi och diagonalade i backarna. Marias Ljumskar började göra ondare och ondare, och hon fick tankar om att hon skulle bryta. Mellan oxberg och hökberg fick jag dra och peppa Maria och ligga kvar i ett och samma spår, inte försöka dra upp tempot. Hon kämpade upp för backarna, och stakade på riktigt bra på flacken. Det värsta var de backar där vi var tvungna att saxa upp. Det var som torr slush-puppy som skidorna sjönk ner i. Tungt som attan. Ännu tyngre med trasig ljumske.
Så här höll det på fram till Eldris. Vid Eldris så kände jag mig fortfarande stark, och det var hur gott som helst med Kaffe och blåbärssoppan och tanken på att det endast var 9 km kvar var obeskrivlig!!! 9 km är ju ingenting. Eller jo, om du har trasiga ljumskar så är varje stavtag ett helvete. Maria kände att hon skulle bryta vid nästa uppförsbacke. Vi drar iväg mot Mora och snart tornar nästa backe upp sig. Jag kollar bak och peppar Maria. Hon bröt inte. Jag känner för att göra pinan kortare och drar upp ett hårdare tempo och byter spår oftare. Ser till att Maria hakar på och så matar vi på fram till Mora. Äntligen hör vi speakern och vi glider in i mål när det fortfarande är ljust!!! Det har tagit oss 9 timmar och 11 minuter…..helt sjukt bra!!
En vecka senare anmälde vi oss till Vasaloppet 2013.
