Så var det äntligen dags…efter månader av träning och oro över att bli sjuk, så satt jag på bussen till Mora.
Veckan innan loppet så blev min åkkompis sjuk och jag blev tvungen till att åka själv med ett gäng rutinerade grabbar. Jag behövde med andra ord aldrig oroa mig eller bry mig om vad som skulle hända….dom skötte ALLT åt mig: vallning, goda råd, peppning….allt utom själva skidåkningen, vilket kanske skulle ha vart och föredra, men man kan inte få allt här i världen.
Efter en kort natt med en sal full med snarkande män så blev jag väckt kl 03:00 med havregrynsgröten framdukad. Eftersom det, enligt experterna, var viktigt att få en bra plats i startfållan så skulle vi åka senast 04.00 (!) och vara framme vid 05. Där väntade ett timslångt köande för att äntligen ställa upp skidorna och sedan masa sig tillbaka till bussen för lite vila.
Kvart i 8 stod jag i starten med en puls på 120……skidorna satt på ordentligt och stavarna satt som dom skulle…..nu äntligen var det allvar!!
Starten gick och det var full rulle till den första backen, där det tog stopp……THE backe (modern till världens alla backar) var framför mig. För det första så fick man inte plats att saxa med skidorna….så jag hävde mig upp med hjälp av stavarna. För det andra var den väääldigt lång. ca 40 minuter tog det att ta sig upp.
Väl uppe så välkomnas man av en skylt: 86 km kvar till mora……och man känner sig redan lite föör trött i armarna…..man börjar tvivla på om det verkligen var en sån bra idé det här.
Även fast det var några få till som åkte…så var det KNÄPPTYST i spåret. Jag är förvånad över hur lite gnäll det var och att dom som stod och hejade……hejade så länge….för jag var ju inte först precis.
När jag kom fram till skylten som skrek ut att det minsann var 45 km kvar….och jag hade kämpat mig upp för alla backar…..så blev jag knäckt!! Jag kunde inte köra mer än 140-150 i puls…..det gick bara inte. Stakade jag så mådde jag illa, armbågarna, knäna, kroppen värkte.
Då kom jag till Evertsberg. Jag klev in i sjukstugan för att plåstra om hälen. Där i värmen möttes jag av ett gäng med medelålders män som låg i våningssängar och var HELT slut. Blickarna var helt tomma. Jag plåstrades om och lovades att det skulle vara utför en bra bit efter Evertsberg. Med dessa ord laddade jag upp och begav mig vidare mot oxberg.
Något hade hänt! Jag flög fram med perfekt glid och perfekt fäste!! Där andra hade problem i småbackar, gled jag förbi. Kroppen hade kopplat bort all smärta och jag mådde bättre än någonsin. Det var som om jag precis hade startat. Oxberg, Hökberg och Eldris passerade och jag var fortfarande oslagbar! Jag började mentalt att skriva ett tacktal till Örjan som hade vallat mina skidor…..han var helt enkelt kung! När det var 5 km kvar (bara den känslan är smått ofattbar) så hände det som inte fick hända……..mitt skavsår gick sönder.
Varje uppförsbacke var en pina att uthärda, men det var bara att bita ihop. 5km är ju INGENTING. Verkligen ingenting. När jag hörde kommentatorerna från Mora och såg klockstapeln så ökade jag lite till och susade fram i spåren. På upploppet spurtade jag förbi ett antal trötta kämpar och gled över mållinjen på tiden 10:58. Det är inte mycket som slår den känslan!!
Precis som med mina förlossningar, så kan jag så här i efterhand faktiskt kunna tänka mig att göra det igen. Däremot inte nästa år……då får det räcka med halvvasan.
Så skrev jag 2009 efter mitt första Vasalopp och i år så åkte jag visserligen inte Vasaloppet, men däremot Öppet spår (samma längd och spår som Vasaloppet: 9 mil), så halvvasan får jag ta ett annat år.
